När Calla Curman 1926 på egen bekostnad
gav ut sina ”Minnen” i 100 numrerade exemplar skrev hon i förordet:
”Då jag vet hur jag ibland önskat
att jag visste något om mina närmaste förfäders själsliv, vad som
innerst rörde sig i deras hjärtan. huru de uppfattade och klargjorde sin
tids samhällsfrågor och brännande spörsmål, så har jag beslutat att i
all anspråkslöshet giva mina efterkommande de! av mitt inre liv”.
Och hon avslutar sitt förord med
följande ord:
”Om till äventyrs något av det jag
härmed delger väcker deras sympati. så ber jag dem minnas att en släkts
uppgift är att alltjämt gå framåt. och att den gamla ättemodern manar
Eder, Ni unga barn av nya tider:
Ni skall kunna det jag ej kan. Ni skall hinna dit jag
ej hann.
Excelsior!”
Det är därför helt i Calla Curmans anda
att idag, år 2000, påminna om vad hon stod för som sin tids rapportör
och opinionsbildare. Och för att förstå henne tror jag det är viktigt
att vi försöker försätta oss tillbaka i tiden och dra oss till minnes
hur världen och i synnerhet det borgerliga Sverige såg ut på hennes tid.
Calla Curman var som skribent en
känslig tidsbarometer, som gav ögonblickliga utslag på samtidens
politiska och sociala händelser. Hon hade en journalistisk nerv som drev
henne att publicera sina infall, gärna i Aftonbladet, som på ett
egendomligt sätt lockat såväl äldre som yngre släktingar av familjen
Curman till sig. Petter August Gödecke - signaturen Finn - var ju under
ett par år chefredaktör. I föredömligt korta, koncentrerade artiklar -
”inpass” skulle de ha kallats på min tid som kulturredaktör - skrev hon
om sådant som rörde sig i tiden, ofta med stor känslighet.
Ett tema som särskilt engagerade henne
var det som hon uppfattade som det ”norska sveket” när Norge utträdde ur
unionen med Sverige 1905. Ett annat gällde det svenska sveket mot
Finland under inbördeskriget 1918.
När det gäller uinionsupplösningen
mellan Sverige och Norge 1905 kan det idag vara lite svårt att förstå
Calla Curmans upprördhet. Att det skulle vara ett svek att kräva sin
självständighet är nog en åsikt som bara delas av totalitära regimer.
Men det kan vara värt att notera att Calla Curmans unionsuppfattning
1905 omfattades av så gott som hela etablissemanget i Sverige. Vår
sentida Norge-ambassadör Lennart Bodström har berättat för mig att när
Norge den 17 maj officiellt utropade sin självständighet var det bara
den svenska ambassaden i Oslo som vägrade att hissa den norska flaggan,
vilket alla andra ambassader gjorde. Istället drogs svenska trupper ihop
vid gränsen. Diplomatiskt var läget minst sagt spänt.
Men för Calla Curman var inte
unionsupplösningen i första hand en politisk fråga. I ”Minnen” återger
hon ett brev till en norsk väninna för vilken hon utgjuter sin
besvikelse och bestörtning över det norska ”sveket”, Stilistiskt är det
ett lysande aktstycke i sitt återhållna raseri. Med en intensitet som
handlade det om en äktenskaplig skilsmässa haglar anklagelserna mot den
norska självtillräckligheten, om deras dråp på broderstanken och deras
oförmåga att uppfatta den svenska omsorgen om sitt grannland, inte minst
utryckt i svensken Nobels storartade gåva till Norge - fredspriset!
Calla skriver:
Handen på hjärtat! Fanns där i Norge en enda man, som även om han
varit en Krösus, som skulle handlat så mot Sverige?
Visst kan det hända att också Sverige
felat ibland, fortsätter hon, men då har det varit politikernas och
regeringens fel men inte svenska folkets!
Att just unionsfrågan och Norge fick en
sådan stark laddning för Calla Curman hör också samman med hennes
engagemang i den s.k. skandinavistiska rörelsen, där inte minst
Björnstierne Björnson spelade en framträdande roll. Vid flera tillfällen
besökte han Stockholm och Floragatan i sin roll som en ledande
skandinavist för att tala om den nordiska kulturgemenskapen. Också i
Lysekil strömmade många norska gäster ut och in i huset. Såväl
föreningen Norden som Nordiska rådet växte fram ur den skandinavistiska
idé- strömningen och fortfarande finns det anledning, inte minst av
kulturpolitiska skäl, att slå vakt om denna gemenskap. Också inom EU har
ett samlat Norden mycket att ge.
Det skulle för övrigt ha varit
intressant att diskutera EU-frågorna med Calla. Kanske hade hon gjort
gemensam sak med Per Garthon och krävt: Sverige tillbaka till
svenskarna! .
Men också när det gällde Finland var
Calla omutlig. Hon såg det som ett stort svek när Sverige vägrade ställa
upp på de vitas sida i inbördeskriget 1918 och hon hyllade i Aftonbladet
de frivilliga svenska hjältar som återbördades till hemlandet på bårar.
Så här skriver hon under rubriken Hemfärden:
Det brusar ett tåg genom Svenges land i
den månljusa natten. Där vila dina ädlaste unga söner på bår. Sörj,
Sverige, sörj!
Men det står inga folkmassor och väntar
på sina hjältar. Man bryr sig hellre om egna nöjen och maskerader. Med
ett tonfall, i vars bitterhet även jag kan identifiera mig, utslungar
hon:
Men nutidens svenskar sover gott,
sover hårt!
Fast idag gäller sömnen snarare
palestinier än finlandssvenskar. 0vlen när samtiden sviker står Calla
Curmans hopp till historien och i en drömvision ser hon våra tappra
hjältar från Liitzens gula brigad med hjältekonungen i spetsen göra
honnör för de hemvändande liken.
Men visst bär Calla sin tids lyten
också då hon skriver om sitt älskade Finland för det var ju det svenska
Finland hon tänkte på. Finland beboddes med hennes egna ord:
”av två till ras och språk skilda
folk, svenskar – germaner – och finnar – mongoler. Svenskarna, som
sutto inne med den större handlingskraften, organisations- och
ledaeförmågn, samt framför allt med sin växande kultur, blevo med
naturnödvändighet de styrande i riket, trots sin minoritet.”
Det gäller alltså att komma ihåg att
det rasbiologiska synsättet var legio långt in på 50-talet. Det fanns
till och med ett statligt rasbiologiskt institut i Uppsala, vars
verksamhet lades ner först i slutet på decenniet. Detta är onekligen ett
mörkt
kapitel i svensk offentlig förvaltning
som det finns all anledning att återkomma till i andra sammanhang. Det
finns mycket i boken som bär sin tids prägel och som kan verka föråldrat
idag. Åtminstone jag har svårt att ta till mig denna hjältedyrkan och
fosterländskhet även om också jag tycker att Sverige kan vara värt en
särskild mässa i dessa EU-tider.
Men det finns ett område där Calla
Curman fortfarande är rykande aktuell och vital, nämligen när hon ger
sig i kast med Lysekils politiker. Tänk om hon hade varit med när vi
stred om gångbron utanför storstugan! Kanske hade utgången då blivit en
annan! I ”Minnen” återger hon en annan strid som hon själv förde,
nämligen den om det vackra klippområdet ute på Stångehufvud. I en furiös
artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning går hon till angrepp
mot Lysekils kommun - eller samhälle som det hette på den tiden - för
att man sålde ut det dyrbaraste man hade till tyska spekulanter; den
underbara klippkusten åt öster. Det som upprörde Calla mest var att
stenblocken ingalunda skulle användas till pelare eller kolonner för
tempel eller palats utan att de skulle malas sönder till vanlig simpel
gatsten. Hur en berömd badort som Lysekil kan ta sig för en sådan
vandalisering var för Calla -men kanske inte för oss andra - ofattbart.
Som vi vet insåg hon själv att här krävdes mer än ord för att få stopp
på ofoget. Hennes artikel skrevs 1899. Drygt tio år senare inköpte hon
själv det utsatta området och donerade det till Vetenskapsakademien.
Att hon kunde göra det kan vi tacka
säkerhetständstickan för - uppfinningen som hade hennes farbror Janne
till upphovsman. Han drev ett litet familjeföretag som så småningom
expanderade till storindustri för att sedan - helt följdriktigt - gå upp
i rök. Är det kanske därför som elden tycks ha specialiserat sig på
familjen Curman; den första storstugan brann, societetshuset brann och
därefter Sturebadet. Det är alltså inte bara Strindberg som kan
kokettera med att ha den största elden i Sverige. Det kan Calla Curman
och hennes släktingar också!
Till sist: Calla Curman lät själv utge
sina ”Minnen” 1926 i en begränsad upplaga. Tack vare den nya tekniken
”Print-on-demand” har nu hennes bok kunnat återuppstå, tryckt i Sankt
Petersburg år 1999. Jag-undrar vad hon skulle ha sagt om att bli
återuppväckt i Ryssland? Men jag förlitar mig återigen på hennes egna
ord:
Ni skall kunna det jag ej kan.
Ni skall hinna dit jag ej hann.
Excelsior!